Historien
Kecak, från trance till scen
Hur en kör från en balinesisk tranceritual blev ett Ramayana-drama för besökare på 1930-talet, och vad kecak är och inte är i dag.
Välj en kväll på Melasti Beach ↗Snabbt svar
Kecak är en scenkonstform från 1900-talet byggd på en äldre ritual. Kören härstammar från sanghyang, heliga balinesiska trancedanser där en osynlig kraft tros tränga in i utövaren. Under 1930-talet formade Walter Spies, en målare och musiker från Tyskland, och den balinesiske dansaren Wayan Limbak sången till ett Ramayana-drama för utländska publiker, och Limbaks turnerande grupper gjorde den känd utomlands. Det du ser på Melasti är denna scenkonstform.
Ritualens rötter
Sanghyang-danserna vilar på tron att en ande, en hyang, kan tränga in i en försatt utövares kropp. De är heliga och framförs endast vid balinesiska religiösa ceremonier, i varianter som bland annat omfattar flickor som dansar i trance och en man som antar en apas rörelser, ackompanjerade av en sjungande kör. Kecak beskrivs ha sina rötter i sanghyang, en tranceframkallande exorcismdans, och som ursprungligen en tranceritual ackompanjerad av en manlig kör. Det är denna kör som levde vidare in i scenshowen.
1930-talet
Walter Spies, som bosatte sig i Ubud 1927, blev djupt intresserad av ritualen och bearbetade den till ett drama baserat på Ramayana, med dans, för västerländska turistpubliker. Han arbetade med den indonesiske dansaren Wayan Limbak, som populariserade kecak genom att arrangera internationella turnéer med balinesiska grupper. Forskaren och koreografen I Wayan Dibia betonar det annorlunda: han menar att lokala utövare formade konstformen innan Spies någonsin såg den, och att Limbak hade fört in baris-rörelser i rollen som körledare under 1920-talet.
Röster i stället för gamelan
Det ovanliga med kecak, jämfört med de flesta balinesiska danser, är frånvaron av instrument. Andra dansdramer bärs av en gamelanorkester; kecak använder enbart den mänskliga rösten. Limbak och Spies tillskrivs äran för att ha ersatt orkestern med cak-kören, och Indonesiens turistministerium beskriver dansare som sitter i en cirkel och reciterar rytmen utan gamelan. Sången har blivit ett av Balis mest igenkända ljud, samplad i filmmusik och popsånger i decennier.
Framförs för besökare
Från början formades kecak för en publik, och det är fortfarande en föreställning. Wikipedia noterar att framträdanden äger rum varje kväll vid Uluwatu- och Tanah Lot-templen och på scener byggda för kecak på andra håll, bland annat i Ubud, Garuda Wisnu Kencana kulturpark och Pandawa Beach. Dansarna kommer vanligtvis från närliggande byar, ofta med föreställningen anpassad efter annat arbete, och får betalt från biljettförsäljningen. Melasti Beach är en av dessa scener, driven för besökare vid solnedgången.
Fortfarande i förändring
Kecak har sedan sin tillkomst främst framförts av män, och den första kvinnliga kecak-gruppen startade 2006. Trance har inte försvunnit helt: under brännandet av Hanuman kan dansaren i den rollen välsignas av en präst och gå in i trance för eldsparkningsdansen. Balinesisk dans som helhet erkändes av UNESCO 2015 inom tre genrer, från sakral till underhållning, en påminnelse om att gränsen mellan rit och show i Bali dras med omsorg.
Vad kecak är, och inte är
Det är en levande balinesisk konstform med verkliga rituella rötter och en lång, mycket omdebatterad historia som föreställning för utomstående. Det är inte en tempelceremoni du får tillåtelse att beskåda, och det är inte århundraden gammalt i sin nuvarande form. Att veta det gör inte timmen mindre slående; det gör det lättare att se vad du hör. Ringarna av röster, den trancefödda sången och Ramayana kommer alla från Bali, sammansatta till en form som har satts upp för besökare i nästan ett sekel.
Källor